Direktlänk till inlägg 1 april 2013

kapitel 5- ursäkta hur mycket är klockan?

Av Isabelle/Sara G/N - 1 april 2013 17:49

Inne i vår lägenhet tittade jag på röran. Mamma och pappa måste ha varit väldigt stressade när de gav sig av. Kläder låg kastade på golvet och i köket låg det tygbitar överallt, och pappas pumpa stod fullständigt sönderhackad och förstörd på diskbänken. London gick runt och nosade i röran. Så här såg det nog ut i många hem efter ett besök av trollkarlarna Olaf och Günter, tänkte jag. Jag öppnade skåpet, där vi brukade ha våra nycklar hängande. Nu gällde det. Jag hade tur! Där hängde pappas nycklar till jobbet. Jag stoppade knippan i fickan och gick ut i hallen och öppnade en garderob. Längst in hittade jag den, mammas gröna ryggsäck. Jag tittade på den. Den såg precis likadan ut som Günters. På hallbordet låg en telefonkatalog. Jag var tvungen att stoppa ner någonting i ryggsäcken, annars skulle den bli för lätt. Jag försökte öppna ryggsäcken men fick inte upp den! Ett spänne hade fastnat. Jag slet och drog, och kände åter stressen komma över mig. Men så kom jag ihåg, att mamma hade sagt, att man skulle trycka bakom spännet samtidigt som man drog uppåt. Och nu gick Det upp! Jag stoppade telefonkatalogen i ryggsäcken och hängde den på ryggen. Jag sa hej då till London. Han hade redan krupit ihop under köksbordet och somnat.

Torget framför rådhuset hade börjat fyllas av människor, med det rodde ingen vidare feststämning. De flesta stod tysta i klungor och tittade hela tiden på sina klockor. Skulle det inte brja snart? Verkade de tänka. Jag ställde mig i skuggan i en portuppgång och väntade på Olaf och Günter. Bara om jag nu inte missade dem i folkvimlet! Om de reste tillbaka med sin tyggsäck fylld av stulen tid, Skulle det inte dröja länge innan folket i vår stad började må riktigt dåligt. Men, skulle jag lyckas ta tillbaka den stulna tiden? Och tänk om det avslöjade mig! Jag rös till, när jag tänkte på vad deras elaka hjärnor då kunde hitta på! Så såg jag dem komma gående i sina svarta kappor och spetsiga hattar.

- Snart åker vi, hörde jag Olaf säga när de närmade sig.

- Det ska micket schönt att komma hem, svarade Günter.

Då tog jag ett steg ut ur portuppgången.

- Ursäkta mig, sa jag, men vet ni hur mycket klockan är?

Olaf drog upp ärmen på sin trollkarlskappa.

- Tjugo minuter i tio, svarade han utan att titta på mig.

- Tack, sa jag. Jag kunde ju annars ha tittat på rådhusets klocka, men den har ju stannat tyvärr.

Jag såg hur de bägge trollkarlarna direkt tittade upp mot den stora urtavlan på rådhuset. Precis som jag hade räknat ut, störde detta Günter och Olaf. En klocka som stod still, kunde ju få människor att sluta stressa.

Människor stressade för att spara tid- trollkarlarna stal denna sparade tid- och människorna blev ännu mer stressade. Det var som en ond cirkel. Men om de inte stressade- så fanns det ju ingen tid för tidstjuvarna att stjäla! Günter ställde sig på tå och viskade något i Olafs öra. Olaf skakade på huvudet och sa:

- Nein, inte nu! Snart börjar det stora fyrverkeriet.

- Men... Han skulle bli micket nöjd med oss, sa Günter uphetsat.

- Nein är nein, upprepade Olaf. Vi hinner inte.

- Egentligen är det ganska skönt när klockan inte fungerar, fortsatte jag. Man blir liksom lite mer avslappnad, när man inte hela tiden tittar på den.

Jag sträckte armen över huvudet, och låtsades vinka till någon på torget.

- Rektorn på min skola, sa jag förklarande till trollkarlarna. Han är egentligen snäll fast mycket sträng.

När jag nämnde ordet rektor, tittade sig Günter och Olaf oroligt omkring.

Så visakde Günter på nytt i Olafs öra.

- Jo, jag vet... ingen klocka får stå still egentligen. Men, vi har ju ingen nyckel.

- Min pappa jobbar i rådhuset, sa jat försiktigt. Jag har nyckel...

Kapitel fyra kommer i morgon!