Inne i vår lägenhet tittade jag på röran. Mamma och pappa måste ha varit väldigt stressade när de gav sig av. Kläder låg kastade på golvet och i köket låg det tygbitar överallt, och pappas pumpa stod fullständigt sönderhackad och förstörd på diskbänken. London gick runt och nosade i röran. Så här såg det nog ut i många hem efter ett besök av trollkarlarna Olaf och Günter, tänkte jag. Jag öppnade skåpet, där vi brukade ha våra nycklar hängande. Nu gällde det. Jag hade tur! Där hängde pappas nycklar till jobbet. Jag stoppade knippan i fickan och gick ut i hallen och öppnade en garderob. Längst in hittade jag den, mammas gröna ryggsäck. Jag tittade på den. Den såg precis likadan ut som Günters. På hallbordet låg en telefonkatalog. Jag var tvungen att stoppa ner någonting i ryggsäcken, annars skulle den bli för lätt. Jag försökte öppna ryggsäcken men fick inte upp den! Ett spänne hade fastnat. Jag slet och drog, och kände åter stressen komma över mig. Men så kom jag ihåg, att mamma hade sagt, att man skulle trycka bakom spännet samtidigt som man drog uppåt. Och nu gick Det upp! Jag stoppade telefonkatalogen i ryggsäcken och hängde den på ryggen. Jag sa hej då till London. Han hade redan krupit ihop under köksbordet och somnat. 

Torget framför rådhuset hade börjat fyllas av människor, med det rodde ingen vidare feststämning. De flesta stod tysta i klungor och tittade hela tiden på sina klockor. Skulle det inte brja snart? Verkade de tänka. Jag ställde mig i skuggan i en portuppgång och väntade på Olaf och Günter. Bara om jag nu inte missade dem i folkvimlet! Om de reste tillbaka med sin tyggsäck fylld av stulen tid, Skulle det inte dröja länge innan folket i vår stad började må riktigt dåligt. Men, skulle jag lyckas ta tillbaka den stulna tiden? Och tänk om det avslöjade mig! Jag rös till, när jag tänkte på vad deras elaka hjärnor då kunde hitta på! Så såg jag dem komma gående i sina svarta kappor och spetsiga hattar.

- Snart åker vi, hörde jag Olaf säga när de närmade sig. 

- Det ska micket schönt att komma hem, svarade Günter. 

Då tog jag ett steg ut ur portuppgången.

- Ursäkta mig, sa jag, men vet ni hur mycket klockan är?

Olaf drog upp ärmen på sin trollkarlskappa.

- Tjugo minuter i tio, svarade han utan att titta på mig. 

- Tack, sa jag. Jag kunde ju annars ha tittat på rådhusets klocka, men den har ju stannat tyvärr.

Jag såg hur de bägge trollkarlarna direkt tittade upp mot den stora urtavlan på rådhuset. Precis som jag hade räknat ut, störde detta Günter och Olaf. En klocka som stod still, kunde ju få människor att sluta stressa. 

Människor stressade för att spara tid- trollkarlarna stal denna sparade tid- och människorna blev ännu mer stressade. Det var som en ond cirkel. Men om de inte stressade- så fanns det ju ingen tid för tidstjuvarna att stjäla! Günter ställde sig på tå och viskade något i Olafs öra. Olaf skakade på huvudet och sa:

- Nein, inte nu! Snart börjar det stora fyrverkeriet. 

- Men... Han skulle bli micket nöjd med oss, sa Günter uphetsat.

- Nein är nein, upprepade Olaf. Vi hinner inte. 

- Egentligen är det ganska skönt när klockan inte fungerar, fortsatte jag. Man blir liksom lite mer avslappnad, när man inte hela tiden tittar på den. 

Jag sträckte armen över huvudet, och låtsades vinka till någon på torget.

- Rektorn på min skola, sa jag förklarande till trollkarlarna. Han är egentligen snäll fast mycket sträng. 

När jag nämnde ordet rektor, tittade sig Günter och Olaf oroligt omkring. 

Så visakde Günter på nytt i Olafs öra. 

- Jo, jag vet... ingen klocka får stå still egentligen. Men, vi har ju ingen nyckel.

- Min pappa jobbar i rådhuset, sa jat försiktigt. Jag har nyckel...

Kapitel fyra kommer i morgon!    

Ute på gatan Fumlade jag med knuten på Londons koppel en lång stund. Mina händer skakade. London tittade undrande på mig med sina hängade, röda ögon. Lugn Nelly, lugn, tänkte jag. Jag måste tänka klart. Vad visste jag egentligen? 

LENA-SLEVA hade berättat att nuförtiden jobbade de flesta trollkarlarna på cirkusar och tivolin. De trollade fram kaniner, gjorde kort-trix och lurade publiken med sina snabba fingar. Dessa var helt ofarliga och ingenting att orora sig för. Men detfanns andra, onda magiker, som använde sin kraft till att stjäla och förstöra! Alla de onda trollkarlarna hade fått sin utbildning på den fruktansvärda svarta skolan i Wittenberg. LENA-SLEVA ryste när hon berättade om den skolan. Elevena som gick där var så elaka att självaste Greve Dracula en gång hade blivit avstängd från undervisningen. Han ansågs vara för näll! Och elakast av dem alla var rektorn på skolan. En liten flintskallig gubbe, med så långa mustascher att han brukade knyta ihop dem till en rosett under hakan. När han själv undervisade hade alla trollkarlarna vantar och mössa på sig i klassrummet, så mycket kyla utstrålade den fruktansvärda rektorn. Han var också den enda person som de elaka trollkarlarna var rädda för. Det berättas att trollkarlarna på svarta skolan kunde bli många hundra år gamla, och rektorn själv var visst nästan 800 år! Och nu förstod jag hur det antagligen gick till! De stal andras tid!

Jag förstod att det var mycket bråttom. Olaf och Günters ryggsäck var full av stulen tid och de skulle troligen ge sig av tillbaka till Wittenberg i skydd av fyverkeriet. Men vad skulle jag göra? Jag kom inte på någon bra idé.  Jag började springa hemåt. Jag måste hem för att lugna ner mig och kunna tänka klart. Det var trångt på gatorna av alla utklädda människor som var på väg till fyverkeriet. När jag sprang förbi Rådhuset tittade jag upp mot klockan på väggen, för att se om den fortfarade stod still. Jag såg att visarna inte hade rört på sig och jag skulle just fortsätta hemåt, när jag stannade mitt i ett steg.

Klockan! En stillastående klocka...!  Där kanske det fanns en liten chans?

- Nelly! Hörde jag då mammas röst säga.

Hon lyfte på sin döskalle-mask och vinkade till mig.

- Skynda dig hem med London, ropade hon. Du vet att han inte tycker om fyverkerier.

- Det är bråttom, skrek pappa, iklädd sin nya skelett-dräkt. Det börjar snart! 

Det var kapitel 4! Ett ganska kort kapitel, kanske kommer kapitel 5 idag också för detta var ganska kort! Hej då, glöm ej att tipsa om oss! <3333

KÄRA NELLY!

JAG SKRIVER DÄRFÖR ATT VI BEHÖVER DIN HJÄLP. VI HAR KÖPT IN EN FANTASTISK DATOR TILL MONSTER-AKADEMIN. DEN STÅR NERE I KÄLLAREN OCH GÅR DAG OCH NATT. VI LÅTER DEN JÄMFÖRA INFORMATION FRÅN MÅNGA OLIKA OMRÅDEN OCH RESULTATEN ÄR FÖRBLUFFADE. VI VET NU TILL EXEMPEL ATT SPÖKEN SOM BÄR KEDJOR, ÄR MEST AKTIVA I MÅNADERNA JANUARI OCH FEBRUARI. VI HAR ÄVEN FÅTT VETA ATT SNÖMANNEN VERKAR TRIVAS BÄST I TEMPRATURER MELLAN -18 OCH -23 GRADER. 

DETTA ÄR, SOM DU ANTAGLIGEN FÖRSTÅR NELLY, MYCKET VIKTIG INFORMATION FÖR OSS MONSTER-AGENTER. VI MÅSTE JU KARTLÄGGA VÅRA MOTSTÅNDAR IN I MINSTA DETALJ.

MEN NU HAR VI FÅTT FRAM ETT MYSTISKT SAMBAND MELLAN STJÄRNFALL OCH STRESS OCH ANTALET SJUKSKRIVNINGAR, SOM VI INTE FÖRSTÅR. NÄR MÅNGA STJÄRNFALL RAPPORTERAS FRÅN ETT OMRÅDE, SYNS DET TYDLIGT EN ÖKNING AV ANTALET SJUKSKRIVNINGAR TILL FÖLJD AV STRESS FRÅN SAMMA STÄLLE. VI VILL NU ATT DU NELLY FÖRSÖKER ATT TA REDA PÅ MER OM DETTA! 

HÄLSNINGAR FRÅN DIN LÄRARE PÅ MONSTER-AKADEMIN.

LENA-SLEVA

Jag vek ihop meddelandet och stoppade ner det i min jackficka. 

jag tänkte på det som LENA-SLEVA hade skrivit. Att människor blev sjuka av stress. Som fallande stjärnor, tänkte jag. Ena dagen strålande och fantastiska, för att sedan plötsligt nästa dag inte orka någonting. 

Folk stressad eför att spara tid.

men..., vart tog den där sparade tiden egentligen vägen? Och hur kunde stjärnfallen och antalet sjukskrivningar hänga ihop? Jag förstod ingenting! 

Jag drack ur min läsk och reste mig från bordet. Så köpte jag en syltkaka till London och lämnade kaféet. 

Min glupska hund slukade kakan i en enda tugga. Sedan tittade han besviket på mig, när han förstod att jag inte hade fler. Jag tittade upp mot stjärnhimlen och tänkte på de två stjärnfallen som jag hade sett tidigare i kväll. om LENA-SLEVA hade rätt, kunde det ju betyda att vår stad var i fara! Jag förstod att jag borde göra någonting. Men vad? Då hörde jag ett fnissande som jag kände igen.

- Hi, hi. Det går micket, micket bra i kväll. 

Det var Günter! Han och Olaf kom gående rakt emot mig.  De såg väldigt nöjda ut. Kvickt smet jag in bakom ett träd. London satt kvar och tittade frågande på mig.

- Några hus till, hörde jag Olaf säga. Sen åker vi hem, samtidigt som den tora fyverkeriet.

- Som två raketer försvinner vi över himlen! Micket, micket snabbt! 

Olaf klappade på Günters ryggsäck.

- Snart full, sa Günter. 

Försvinna som två raketer...

Vad pratade de om? tänkte jag. 

När Olaf och Günter gick in i ett hus bredvid kaféet, bestämde jag mig. Jag skulle följa efter dem för att se vad de höll på med. Jag lät London sitta kvar ute på gatan och smet in efter de bägge mystiska dammsugar-försäljarna. 

- ...  Tillåt mig presentera oss. Vi heter Olaf och Günter och vi säljer dammsugaren, hörde jag från våningen ovanför. Snart stängdes en dörr och det blev tyst i trapphuset. Jag förstod att Olaf och Günter hade klivit in i lägneheten och åter börjat demonstrera sin dammsugare. Lampan i trapphuset slocknade och jag stod i mörkret och tänkte: Olaf och Günter gick från lägenhet till lägenhet och dammsög hemma hos folk. Men de tycktes inte vilja sälja sin dammsugare. De verkade i stället samla på någonting. Günter såg väldigt nöjd ut med att ryggsäcken snart var full. 

men full av vad då? 

Jag tänkte på hur den trevliga stämningen hemma hos oss hade förbytts efter deras besök. Allt hade helt plötsligt blivit så bråttom. Och mamma och pappa ble v stressade och irriterade. Så öppnades dörren där uppe och Günter och Olaf kom ut igen. 

- Tackar så mycket! God kväll! hörde jag Olaf säga när dörren stängdes. 

Jag tog ett par steg i trappan och smygkikade upp mot dem. 

Günter tog av sig ryggsäcken och öppnade den och Olaf öppnade dammsugaren. Så tog Olaf fram en svart och vit pinne ur sin kappa och viftade i luften över dammsugaren. Samtidigt läste han en ramsa.: 

Människan går under- när hon förlorar sekunder- 

Människan tjuter- 

när hon tappar minuter

Männiksan svimmar-

när vi stjäl hennes timmar

inget som hon sparar- 

undgår oss tollkarlar! 

Olaf slog tre slag med pinnen på dammsugaren. Sedan höll han den upp och ner och skakade ut dess innehåll. Ett ljust glittrande pulver föll ner i ryggsäcken. 

"Stjäl hennes timmar...", Tänkte jag. 

Och då började jag föstå! Med bultande hjärta insåg jag hur stjärnfallen, stress och sjukskrivningar kunde hänga ihop! Och om mina tankar stämde, förstod jag att det faktiskt kunde vara sant, det som LENA-SLEVA hade berättat!Att det gick att förvandla tid till något slags matrial- ett ljust glittrande pulver närmare bestämt! Jag tänkte på var Günter och Olaf hade dammsugit: runt skohornet, mikron och mammas dator, allesammans uppfinningar för att spara tid. Och nu hade Günter och Olaf en hel ryggsäck full av tid som de hade stulit från människorna i vår stad! 

Och då var de två dammsugar-försäljarna antagligen- Ja, just det, trollkarlar! 

- Oj, oj oj! skrattade Olaf. Många många år av sparad tid.

- Micket tid! sa Günter. Tre dign, 19 timmar, 46 minuter och 15 sekunder.

- Den familjen hade verkligen sparat duktigt, Sa Olaf.

Ljudlöst började jag smyga nerför trappan för att lämna huset, samtidigt som jag hörde uhr bråket startade inne i lägenheten, där Olaf och Günter just hade varit. 

- Men jag hinner inte, stönade en man.

Herre Jösses vad jag känner mig stressad! 

- Jag har inte tid! Hörde jag kvinnans röst eka i trapphuset. 

Jag sköt upp ytterdörren och slank ut på gatan. 

Nästa kapitel kommer i morgon! Haj då! <3

- Det var det konstigaste, mumlade pappa. 

- Nähe! Nu hinner vi inte stå här längre, sa mamma plötsligt. Vi har ju tusen saker som måste fixas innan fyrverkeriet. Maskerna, dräkterna och du ska göra pumpan färdig. Herre Gud, hur ska vi hinna! Stönade hon. 

- Nelly, vad står du där för! Sa pappa otrevligt till mig. Sätt fart! Man ska inte bara stå där. Då gör man ingen nytta. Du får gå ut med London en stund. Se så, skynda på. 

Jag suckade. Den mysiga stämingnen från tidigare var som bortblåst. Mamma och pappa småsprang tillbaka till köket. Jag visslade på London, och när vi lämnade lägenheten, hörde jag hur mamma bråkade med pappa, för att han jobbade för långsamt med pumpan. 

- Du kommer aldrig att hinna! Fräste hon irriterat.

- Aj! skrek pappa. nu skar jag mig i tummen!

Vad var det med dem? Jag kände inte igen mina föräldrar längre. De som brukade vara så lugna. Plötsligt verkade de jättestressade. Jag drog ner mössan över öronen och stängde dörren. Ute i trapphuset hörde jag hur Günter och Olaf ringa på hos grannen över oss. 

På gården var det mörkt. London gick genast fram till den stora kastanjen och lyfte på benet. När han var klar, ville han gå raka vägen in igen. 

- Nej du din latmask, sa jag och drog i kopplet. Nu tar vi en liten promenad i stan. 

Ute på gatan var det fullt av folk. Man blåste i papperstrumpeter och hälsade glatt på varandra. Små utklädda barn drog runt och tiggde godis. 

- Bus eller godis? Sa de till alla de mötte. 

Deras korgar var fulla av sötsaker. Jag undrade vad de skulle göra om man svarade bus.

- Bus eller godis? Hörde jag då hur någon frågade mig. 

Jag tänkte, att nu skulle jag kolla vad som hände! 

- Bus! Svarade jag, och tittade nyfiket på personen framför mig, som var utklädd till ett spöke. 

Spöket kakade på huvudet.

- Du ska säga godis förstås- inte bus. 

- Men jag har inget godis, sa jag. 

Då började spöket riva i sina egna fickor, och när jag fick en chokladkaka stucken i min hand, såg jag den! Den lilla fladdermusnålen av silver, som bara vi monsteragenter  använder. Den blänkte till bakom spökdräkten, och jag förstod direkt. 

Spöket var en av Monster-akademins agenter, som ville lämna över ett meddelande. Jag ska inte tack, utan kliade mig i stället över höger öga, monsteragenternas tecken på att de hade förstått. Spöket försvann nerför gatan utan ett ord. JAg klämde försiktigt på chokladkakan. Jag var hemskt nyfiken på att se vad det innehöll. Men var sulle jag öppna den? Hem kunde jag inte gå, där var det alldeles för stökigt.

- Kom London, sa jag. Vi går på Kafé! 

London förstod att det kunde vara något gott på gång, och följde småspringande med vid min sida. Vi gick förbi rådhuset, där pappa jobbar, och jag såg att den stora klockan på väggen verkligen hade stannat. 

Jag gick lite närmare och tittade upp på den runda urtavlan. Det såg faktiskt ut som att det hade fastnat något bakom den stora visaren. Det såg ut som en pinne eller något. 

Jag gick vidare och utanför ett kafé band jag min hund vi ett träd, och sen gick jag in och beställde en läsk. Inne på kaféet hittade jag ett ledigt bord i ett hörn. Jag satte mig ner och tog fram chokladkakan. Jag öppnade den i knät under bordet. Innanför papperet såg jag ett papper till, precis som jag hade trott. Jag hade fått ett meddelande! 

Jag tittade mig omkring i lokalen och vecklade sedan upp papperet framför mig på bordet. Jag kände genast igen LENA-SLEVAS handstil. Hon skrev alltid med stora bokstäver.

Jag började läsa...

I morgon kommer kapitel 3! Tipsa gärna folk om denna bloggen snälla!!

Hej, vi kommer att ha ett boktema, vi kommer att skriva av en bok, kapitel för kapitel, vi kommer att börja med att skriva en bok. Den boken är "Trollkarlarna från Wittenberg" med Martin Widmark och Cristina Alvner! hoppas ni gillar den! tack! ps: kommentera gärna tips på böcker som ni vill att vi ska skriva!     

Kapitel 1- det ringer på dörren...

- Kan jag få kniven? bad pappa.

- Jag hämtar den, svarade jag.

jag reste mig från bordet och gick fram till fönstret där kniven låg.  Det var Halooween och alldeles mörkt ute. Mamma, pappa och jag satt runt bordet i köket och förberedde oss inför firandet. Vi sydde döskalle-maskar och spökkläder. Pappa tänkte göra i ordning en stor pumpa, som skulle stå på gården och lysa. Jag stannade en stund vid fönstret och tittade upp över hustaken. Två stjtärnfall drog blixtsnabbt sina ljusa streck över den svarta himlen. Halloween, alla helgons natt, tänkte jag. Om människorna bara visste, hur mycket monster och odjur det faktiskt fanns där ute, då skulle de inte vilja springa runt och försöka skrämma varandra frivilligt. Jag tänkte på LENA-SLEVA, min lärare på Monster-skolan.

- I de lugnaste vatten simmar ofta de fulaste fiskarna, hade hon sagt. Men se upp Nelly! Som monsteragent måste du alltid vara vaksam. Överallt lurar faror.

Men det vaar svårt att tro, så lugnt och skönt som det faktiskt var där inne i köket. Mamma satt vid symaskinen och pappa hade ställt den stora pumpan mitt på bordet.

- Hittar du kniven? frågade han. 

Jag tog kniven från fönsterbrädan och gav den till pappa. Så satte jag mig på min stol och stack in fötterna under Londons varma kropp under bordet. Han sparkade till med ena baktassen och morrade lite. Han drömde nog säkert. 

- Är det inte underbart, sa mamma. Här är vi alla tillsammans alla fyra och har all tid i världen. 

Återigen tänkte jag på LENA-SLEVA. För när vi hade en lektion om trollkarlar på skolan, hade hon berättat att det fanns de som förvandlade tid till en slags materia. Någonting dem stoppade undan och använde senare när de behövde den. Eller också sålde de den vidare, till den som betalade bäst. Är det därför man ibland säger att tid är pengar? tänkte jag. Jag log åt LENA-SLEVAS berättelse. Det lät ju helt fantastiskt. Att spara tid, i tillexempel en burk!

- Inte all tid i världen, älskling, fortsatte pappa. Ikväll klockan tio, är det ju fyrverkeri vid rådhuset. Vi måste vara klara till dess. Mamma log emot honom och fortsatte att sy.

- Tänk, om man alltid kunde ha det så här bra, sa hon. Sitta med familjen i lugn och ro och pyssla och småprata. Man önska nästan att tiden stod still.

- På tal om det, sa pappa, så har faktiskt klockan i rådhuset stannat. Jag jobbade över en hel timma idag, innan jag upptäckte att den stod still. Då ringde det på vår ytter dörr.

- Kan inte du öppna Nelly? sa mamma. Ta med dig lite godis ur skålen det är säkert några ungar som vill ha något gott. Jag tog en näve geléhallon och reste mig från bordet. London, som hade vaknat av ringklockans signal, följde sömnigt med ut i hallen. 

- Godis eller booos! hörde jag när jag öppnade dörren.

Jag sträckte automatiskt fram ett par geléhallon, men till min stora förvåning såg jag inga småbarn utklädda till spöken eller skellet. I stället stod där två vuxna män i andra konstiga kläder! 

- Vi skojar lite med lilla fröken, sa den ena av dem, en lång man klädd i en svart kappa och med en hög spetsig hatt på huvudet. Tillåt mig presentera oss, fortsatte den långa mannen leende. Jag heter Olaf och det här är min kolleg Günter. Vi säljer dammsugaren. Olaf pekade på mannen bredvid sig som höll fram något som liknade en gammal dammsugare- den är micket, micket bra! sa Günter. Günter var klädd på samma sätt som sin kollega. Men han hade också en stor grön ryggsäck på ryggen. Precis likadan som mammas, tänkte jag, när Olaf och Günter tog var sitt steg framåt, och plötsligt stod inne i vår hall. London morrade dovt vid mina fötter. 

- Den är micket, micket bra! Sa Günter igen och klappade på dammsugaren. Så drog han fram stickkontakten och tittade på mig. Jag nickade mot ett uttag på väggen, och snart hade Günter börjat dammsuga i vår hall. Särskilt noggrant dammsög han runt ett skohorn som låg på golvet. Olaf tittade sig samtidigt nyfiket omkring. 

- Vad är det som står på? frågade mamma förvånat. 

Hon och pappa tittade häpet på de två främmande herrarna i de konstiga kläderna. Olaf och Günter vinkade glatt till mina föräldrar. 

- Nu forsätter vi att dammsugana i andra rum, sa Olaf. 

De trängde sig förbi mamma och pappa och gick ut i köket. 

- Ah, ny mikro! Utropade Günter när han kom in i köket- och diskmaskinen! 

Sedan började han dammsuga runt våra köksmaskiner. Under bordet, där det egentligen var mest stökigt, drog han bara några snabba drag med dammsugaren. 

- Ny dator! Hojtade Olaf och pekade in i mammas arbetsrum. 

Genast var Günter där och gjorde rent runt datorn. 

- Micket snabb dator, micket fin DVD, mumlade han. Många sekunder sparade. 

- Günter! Sa Olaf. Nu är vi klara.  Vi tackar för oss, och önskar en trevlig kvällning! 

Så drog Günter ut kontakten till dammsugaren och de bägge herrerna lyfte på hattarna och försvann. 

- Nämen! Sa pappa.

- Ville de inte sälja någonting? Frågade mamma.

Jag stoppade ett geléhallon i munnen och funderade. De där gubbarna var då inga dammsugar-försäljare! Men vad ville de egentligen?

DAM DAM DAAAAM!!!   

nästa kapitel kommer i morgon eller senare i kväll! Glöm ej att tipsa om oss!! <3<3