- Det var det konstigaste, mumlade pappa. 

- Nähe! Nu hinner vi inte stå här längre, sa mamma plötsligt. Vi har ju tusen saker som måste fixas innan fyrverkeriet. Maskerna, dräkterna och du ska göra pumpan färdig. Herre Gud, hur ska vi hinna! Stönade hon. 

- Nelly, vad står du där för! Sa pappa otrevligt till mig. Sätt fart! Man ska inte bara stå där. Då gör man ingen nytta. Du får gå ut med London en stund. Se så, skynda på. 

Jag suckade. Den mysiga stämingnen från tidigare var som bortblåst. Mamma och pappa småsprang tillbaka till köket. Jag visslade på London, och när vi lämnade lägenheten, hörde jag hur mamma bråkade med pappa, för att han jobbade för långsamt med pumpan. 

- Du kommer aldrig att hinna! Fräste hon irriterat.

- Aj! skrek pappa. nu skar jag mig i tummen!

Vad var det med dem? Jag kände inte igen mina föräldrar längre. De som brukade vara så lugna. Plötsligt verkade de jättestressade. Jag drog ner mössan över öronen och stängde dörren. Ute i trapphuset hörde jag hur Günter och Olaf ringa på hos grannen över oss. 

På gården var det mörkt. London gick genast fram till den stora kastanjen och lyfte på benet. När han var klar, ville han gå raka vägen in igen. 

- Nej du din latmask, sa jag och drog i kopplet. Nu tar vi en liten promenad i stan. 

Ute på gatan var det fullt av folk. Man blåste i papperstrumpeter och hälsade glatt på varandra. Små utklädda barn drog runt och tiggde godis. 

- Bus eller godis? Sa de till alla de mötte. 

Deras korgar var fulla av sötsaker. Jag undrade vad de skulle göra om man svarade bus.

- Bus eller godis? Hörde jag då hur någon frågade mig. 

Jag tänkte, att nu skulle jag kolla vad som hände! 

- Bus! Svarade jag, och tittade nyfiket på personen framför mig, som var utklädd till ett spöke. 

Spöket kakade på huvudet.

- Du ska säga godis förstås- inte bus. 

- Men jag har inget godis, sa jag. 

Då började spöket riva i sina egna fickor, och när jag fick en chokladkaka stucken i min hand, såg jag den! Den lilla fladdermusnålen av silver, som bara vi monsteragenter  använder. Den blänkte till bakom spökdräkten, och jag förstod direkt. 

Spöket var en av Monster-akademins agenter, som ville lämna över ett meddelande. Jag ska inte tack, utan kliade mig i stället över höger öga, monsteragenternas tecken på att de hade förstått. Spöket försvann nerför gatan utan ett ord. JAg klämde försiktigt på chokladkakan. Jag var hemskt nyfiken på att se vad det innehöll. Men var sulle jag öppna den? Hem kunde jag inte gå, där var det alldeles för stökigt.

- Kom London, sa jag. Vi går på Kafé! 

London förstod att det kunde vara något gott på gång, och följde småspringande med vid min sida. Vi gick förbi rådhuset, där pappa jobbar, och jag såg att den stora klockan på väggen verkligen hade stannat. 

Jag gick lite närmare och tittade upp på den runda urtavlan. Det såg faktiskt ut som att det hade fastnat något bakom den stora visaren. Det såg ut som en pinne eller något. 

Jag gick vidare och utanför ett kafé band jag min hund vi ett träd, och sen gick jag in och beställde en läsk. Inne på kaféet hittade jag ett ledigt bord i ett hörn. Jag satte mig ner och tog fram chokladkakan. Jag öppnade den i knät under bordet. Innanför papperet såg jag ett papper till, precis som jag hade trott. Jag hade fått ett meddelande! 

Jag tittade mig omkring i lokalen och vecklade sedan upp papperet framför mig på bordet. Jag kände genast igen LENA-SLEVAS handstil. Hon skrev alltid med stora bokstäver.

Jag började läsa...

I morgon kommer kapitel 3! Tipsa gärna folk om denna bloggen snälla!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

                                                                                                                                                             nu taggar vi majbrasan då! C-ya!      ...

                                                     Nu lägger Isabelle ut lite bilder på sig själv! :)   ...

  I LOVE JUSTIN BIEBER OCH OSCAR ZIA!!