Idag ska Isabelle ha gäster! (isabelle skriver) mina syskon kommer att komma till mig och vi ska leta påskägg!  Min syster kommer också ta med sin lilla hund Kenzo! Hej då !<33  

KÄRA NELLY!

JAG SKRIVER DÄRFÖR ATT VI BEHÖVER DIN HJÄLP. VI HAR KÖPT IN EN FANTASTISK DATOR TILL MONSTER-AKADEMIN. DEN STÅR NERE I KÄLLAREN OCH GÅR DAG OCH NATT. VI LÅTER DEN JÄMFÖRA INFORMATION FRÅN MÅNGA OLIKA OMRÅDEN OCH RESULTATEN ÄR FÖRBLUFFADE. VI VET NU TILL EXEMPEL ATT SPÖKEN SOM BÄR KEDJOR, ÄR MEST AKTIVA I MÅNADERNA JANUARI OCH FEBRUARI. VI HAR ÄVEN FÅTT VETA ATT SNÖMANNEN VERKAR TRIVAS BÄST I TEMPRATURER MELLAN -18 OCH -23 GRADER. 

DETTA ÄR, SOM DU ANTAGLIGEN FÖRSTÅR NELLY, MYCKET VIKTIG INFORMATION FÖR OSS MONSTER-AGENTER. VI MÅSTE JU KARTLÄGGA VÅRA MOTSTÅNDAR IN I MINSTA DETALJ.

MEN NU HAR VI FÅTT FRAM ETT MYSTISKT SAMBAND MELLAN STJÄRNFALL OCH STRESS OCH ANTALET SJUKSKRIVNINGAR, SOM VI INTE FÖRSTÅR. NÄR MÅNGA STJÄRNFALL RAPPORTERAS FRÅN ETT OMRÅDE, SYNS DET TYDLIGT EN ÖKNING AV ANTALET SJUKSKRIVNINGAR TILL FÖLJD AV STRESS FRÅN SAMMA STÄLLE. VI VILL NU ATT DU NELLY FÖRSÖKER ATT TA REDA PÅ MER OM DETTA! 

HÄLSNINGAR FRÅN DIN LÄRARE PÅ MONSTER-AKADEMIN.

LENA-SLEVA

Jag vek ihop meddelandet och stoppade ner det i min jackficka. 

jag tänkte på det som LENA-SLEVA hade skrivit. Att människor blev sjuka av stress. Som fallande stjärnor, tänkte jag. Ena dagen strålande och fantastiska, för att sedan plötsligt nästa dag inte orka någonting. 

Folk stressad eför att spara tid.

men..., vart tog den där sparade tiden egentligen vägen? Och hur kunde stjärnfallen och antalet sjukskrivningar hänga ihop? Jag förstod ingenting! 

Jag drack ur min läsk och reste mig från bordet. Så köpte jag en syltkaka till London och lämnade kaféet. 

Min glupska hund slukade kakan i en enda tugga. Sedan tittade han besviket på mig, när han förstod att jag inte hade fler. Jag tittade upp mot stjärnhimlen och tänkte på de två stjärnfallen som jag hade sett tidigare i kväll. om LENA-SLEVA hade rätt, kunde det ju betyda att vår stad var i fara! Jag förstod att jag borde göra någonting. Men vad? Då hörde jag ett fnissande som jag kände igen.

- Hi, hi. Det går micket, micket bra i kväll. 

Det var Günter! Han och Olaf kom gående rakt emot mig.  De såg väldigt nöjda ut. Kvickt smet jag in bakom ett träd. London satt kvar och tittade frågande på mig.

- Några hus till, hörde jag Olaf säga. Sen åker vi hem, samtidigt som den tora fyverkeriet.

- Som två raketer försvinner vi över himlen! Micket, micket snabbt! 

Olaf klappade på Günters ryggsäck.

- Snart full, sa Günter. 

Försvinna som två raketer...

Vad pratade de om? tänkte jag. 

När Olaf och Günter gick in i ett hus bredvid kaféet, bestämde jag mig. Jag skulle följa efter dem för att se vad de höll på med. Jag lät London sitta kvar ute på gatan och smet in efter de bägge mystiska dammsugar-försäljarna. 

- ...  Tillåt mig presentera oss. Vi heter Olaf och Günter och vi säljer dammsugaren, hörde jag från våningen ovanför. Snart stängdes en dörr och det blev tyst i trapphuset. Jag förstod att Olaf och Günter hade klivit in i lägneheten och åter börjat demonstrera sin dammsugare. Lampan i trapphuset slocknade och jag stod i mörkret och tänkte: Olaf och Günter gick från lägenhet till lägenhet och dammsög hemma hos folk. Men de tycktes inte vilja sälja sin dammsugare. De verkade i stället samla på någonting. Günter såg väldigt nöjd ut med att ryggsäcken snart var full. 

men full av vad då? 

Jag tänkte på hur den trevliga stämningen hemma hos oss hade förbytts efter deras besök. Allt hade helt plötsligt blivit så bråttom. Och mamma och pappa ble v stressade och irriterade. Så öppnades dörren där uppe och Günter och Olaf kom ut igen. 

- Tackar så mycket! God kväll! hörde jag Olaf säga när dörren stängdes. 

Jag tog ett par steg i trappan och smygkikade upp mot dem. 

Günter tog av sig ryggsäcken och öppnade den och Olaf öppnade dammsugaren. Så tog Olaf fram en svart och vit pinne ur sin kappa och viftade i luften över dammsugaren. Samtidigt läste han en ramsa.: 

Människan går under- när hon förlorar sekunder- 

Människan tjuter- 

när hon tappar minuter

Männiksan svimmar-

när vi stjäl hennes timmar

inget som hon sparar- 

undgår oss tollkarlar! 

Olaf slog tre slag med pinnen på dammsugaren. Sedan höll han den upp och ner och skakade ut dess innehåll. Ett ljust glittrande pulver föll ner i ryggsäcken. 

"Stjäl hennes timmar...", Tänkte jag. 

Och då började jag föstå! Med bultande hjärta insåg jag hur stjärnfallen, stress och sjukskrivningar kunde hänga ihop! Och om mina tankar stämde, förstod jag att det faktiskt kunde vara sant, det som LENA-SLEVA hade berättat!Att det gick att förvandla tid till något slags matrial- ett ljust glittrande pulver närmare bestämt! Jag tänkte på var Günter och Olaf hade dammsugit: runt skohornet, mikron och mammas dator, allesammans uppfinningar för att spara tid. Och nu hade Günter och Olaf en hel ryggsäck full av tid som de hade stulit från människorna i vår stad! 

Och då var de två dammsugar-försäljarna antagligen- Ja, just det, trollkarlar! 

- Oj, oj oj! skrattade Olaf. Många många år av sparad tid.

- Micket tid! sa Günter. Tre dign, 19 timmar, 46 minuter och 15 sekunder.

- Den familjen hade verkligen sparat duktigt, Sa Olaf.

Ljudlöst började jag smyga nerför trappan för att lämna huset, samtidigt som jag hörde uhr bråket startade inne i lägenheten, där Olaf och Günter just hade varit. 

- Men jag hinner inte, stönade en man.

Herre Jösses vad jag känner mig stressad! 

- Jag har inte tid! Hörde jag kvinnans röst eka i trapphuset. 

Jag sköt upp ytterdörren och slank ut på gatan. 

Nästa kapitel kommer i morgon! Haj då! <3

- Det var det konstigaste, mumlade pappa. 

- Nähe! Nu hinner vi inte stå här längre, sa mamma plötsligt. Vi har ju tusen saker som måste fixas innan fyrverkeriet. Maskerna, dräkterna och du ska göra pumpan färdig. Herre Gud, hur ska vi hinna! Stönade hon. 

- Nelly, vad står du där för! Sa pappa otrevligt till mig. Sätt fart! Man ska inte bara stå där. Då gör man ingen nytta. Du får gå ut med London en stund. Se så, skynda på. 

Jag suckade. Den mysiga stämingnen från tidigare var som bortblåst. Mamma och pappa småsprang tillbaka till köket. Jag visslade på London, och när vi lämnade lägenheten, hörde jag hur mamma bråkade med pappa, för att han jobbade för långsamt med pumpan. 

- Du kommer aldrig att hinna! Fräste hon irriterat.

- Aj! skrek pappa. nu skar jag mig i tummen!

Vad var det med dem? Jag kände inte igen mina föräldrar längre. De som brukade vara så lugna. Plötsligt verkade de jättestressade. Jag drog ner mössan över öronen och stängde dörren. Ute i trapphuset hörde jag hur Günter och Olaf ringa på hos grannen över oss. 

På gården var det mörkt. London gick genast fram till den stora kastanjen och lyfte på benet. När han var klar, ville han gå raka vägen in igen. 

- Nej du din latmask, sa jag och drog i kopplet. Nu tar vi en liten promenad i stan. 

Ute på gatan var det fullt av folk. Man blåste i papperstrumpeter och hälsade glatt på varandra. Små utklädda barn drog runt och tiggde godis. 

- Bus eller godis? Sa de till alla de mötte. 

Deras korgar var fulla av sötsaker. Jag undrade vad de skulle göra om man svarade bus.

- Bus eller godis? Hörde jag då hur någon frågade mig. 

Jag tänkte, att nu skulle jag kolla vad som hände! 

- Bus! Svarade jag, och tittade nyfiket på personen framför mig, som var utklädd till ett spöke. 

Spöket kakade på huvudet.

- Du ska säga godis förstås- inte bus. 

- Men jag har inget godis, sa jag. 

Då började spöket riva i sina egna fickor, och när jag fick en chokladkaka stucken i min hand, såg jag den! Den lilla fladdermusnålen av silver, som bara vi monsteragenter  använder. Den blänkte till bakom spökdräkten, och jag förstod direkt. 

Spöket var en av Monster-akademins agenter, som ville lämna över ett meddelande. Jag ska inte tack, utan kliade mig i stället över höger öga, monsteragenternas tecken på att de hade förstått. Spöket försvann nerför gatan utan ett ord. JAg klämde försiktigt på chokladkakan. Jag var hemskt nyfiken på att se vad det innehöll. Men var sulle jag öppna den? Hem kunde jag inte gå, där var det alldeles för stökigt.

- Kom London, sa jag. Vi går på Kafé! 

London förstod att det kunde vara något gott på gång, och följde småspringande med vid min sida. Vi gick förbi rådhuset, där pappa jobbar, och jag såg att den stora klockan på väggen verkligen hade stannat. 

Jag gick lite närmare och tittade upp på den runda urtavlan. Det såg faktiskt ut som att det hade fastnat något bakom den stora visaren. Det såg ut som en pinne eller något. 

Jag gick vidare och utanför ett kafé band jag min hund vi ett träd, och sen gick jag in och beställde en läsk. Inne på kaféet hittade jag ett ledigt bord i ett hörn. Jag satte mig ner och tog fram chokladkakan. Jag öppnade den i knät under bordet. Innanför papperet såg jag ett papper till, precis som jag hade trott. Jag hade fått ett meddelande! 

Jag tittade mig omkring i lokalen och vecklade sedan upp papperet framför mig på bordet. Jag kände genast igen LENA-SLEVAS handstil. Hon skrev alltid med stora bokstäver.

Jag började läsa...

I morgon kommer kapitel 3! Tipsa gärna folk om denna bloggen snälla!!